Jag tänkte bara kort antyda hur detta kan stå som ett exempel på hur biologi, kultur, teknologi och allt det där faktiskt är en komplex sammansättning av faktorer och mekanismer som samverkar i de faktiska fenomen som utgör vår mänskliga existens.

1. Det har sannolikt skett en signifikant fysiologisk utveckling av människan bara under de senaste 100 åren – en mycket, mycket kort tidsperiod i evolutionära termer – men då i huvudsak genom epigenetiska faktorer som bättre kost, hygien och sjuk- och hälsovård.
2. Kulturella faktorer i form av exempelvis ett insamlande, förmerande och testande av kunskap om träning, kost etc har naturligtvis spelat roll, liksom det faktum att våra samhällen överhuvudtaget kan tillåta att några av dess medlemmar fokuserar all sin energi och produktivitet på (“meningslös”) resultatutveckling inom någon idrott.
3. Teknologin spelar roll, bland annat just i form av dopningspreparat, med även vissa träningsmetoder har en tydlig teknologisk aspekt. Den så kallade “hajdräkten” (en modell här) i simning är väl ett annat exempel som mer omedelbart påverkar resultaten.
4. En större och mer spekulativ fråga är väl om (den kulturella-teknologiska) utvecklingen av infrastruktur och transportmedel, som tillåter förflyttning av stora genpooler (grupper av människor) över stora avstånd och med hög hastighet, kan ha haft någon redan skönjbar inverkan på människans biologiska evolution, genom att kraftigt snabba upp mekanismen kring genetisk drift genetiskt flöde? [Korrigerar mitt uppenbara slarv...]

Fler idéer eller kommentarer på detta?

Ni undrar kanske. Ja, några finns i mig och väntar på att få tid att komma ut – men nog tror jag att även ni har något att säga i ämnet… Att bidra är ju den enklaste saken i världen; lämna en kommentar till exempel eller skriv ett inlägg på egen blogg och länka hit. Darwin (remix) behöver er!

Läs Kalles inlägg om blåjeans så länge.

Jag säger bara en sak: Det har börjat…

När emergenta helheter på olika nivåer av systemets tillblivelse återverkar på sina komponenter, kan systemet inte längre förklaras enbart genom interaktionen mellan de delar som bygger upp det. Det kan inte heller förklaras från “andra hållet”, utifrån hur helheten för sig påverkar delarna. Det finns ingen genetisk axel som löper genom systemet, längs vilken man kan spåra den linjära kausala orsakskedja som förklarar systemets dynamik. Det finns inte heller någon djupstruktur som från någon främmande dimension inrättat delarna i helhetens led.

När en ny komponent, ett tillskott av energi eller något annat tillförs ett komplext system förändras också helheten, som i sin tur återverkar på delarna, deras funktioner och relationer. Systemets utveckling blir som en följd av detta irreversibel – även om du tar bort den komponent du tillfört så har villkoren för systemet förändrats och det är långt ifrån självklart att det går tillbaka till något ursprungsläge. Systemet blir också irreducibelt – alla försök till en förenklad beskrivning eller modell av systemet kommer att misslyckas; det komplexa systemet existerar alltid i ett här och nu. Allt detta medför också att samma input kan resultera i olika output vid olika tillfällen.

Komplicerat mekaniskt system

Som kontrast: Ett mekaniskt system – tänk ett urverk – kan vara mycket komplicerat, utan att vara komplext. Varje del i det mekaniska systemet är och fungerar på samma sätt oavsett hur mekaniken i övrigt konstrueras eller konstrueras om: fjädern spänns och släpper efter, kugghjulet snurrar, och så vidare. Systemets molära beteende är ett aggregat, en simpel summering av de individuella delarna. Det går att köra baklänges och framlängas och kan reduceras ända ner till en black-box, till en enkel relation mellan input och output, och ändå vara meningsfull.[ii]

En ekologi är naturligtvis att betrakta som ett komplext system, kännetecknat av ett antal emergenta mekanismer på molär nivå som återverkar på de själva delar som byggt upp systemet. Samhällen och kulturer bör också förstås som komplexa adaptiva system på det här sättet – ja, låt oss undersöka hur vi med hjälp av detta resonemang kan analysera det vanliga påståendet att våra samhällen blir alltmer komplexa:

I ett jägar-/samlarsamhälle fanns ett fåtal, några dussin, olika roller. Storleken på samhället återverkade på skyddet mot fiender och möjligheterna att effektivt jaga och samla, föda upp barn etc (inte alltid “bigger is better”), men varje enskild individs roll och uppgifter var i princip desamma, oavsett om samhället bestod av fem, femton eller femtio individer. I ett modernt samhälle finns tiotusentals olika yrken bara – räknar vi in alla uppgifter utanför yrkeslivet blir antalet roller ännu många gånger större. McGuire (1983:115) Alla dessa yrken har uppkommit när en övergripande organisation har särskiljt dem från andra yrken (det brukar kallas arbetsdelning) och kopplat samman dem via ett system av restriktioner och resurstilldelningar. [i b]. Det går lite på tvärs med vår modernitetsmytologi om samhället, men faktum är att vi blir alltmer beroende av varandra. Och det är just det som är innebörden av våra samhällens ökande komplexitet.

De emergenta helheterna uppstår dock på olika nivåer av tillblivelsen, vilket naturligtvis ytterligare ökar komplexitetsgraden. Jag skulle härvid vilja återknyta till inlägget “Kulturens ursprung i komplexa neurala nätverk” och reflektera över minnets helt centrala funktion då det gäller emergenta beteenden hos människan, det vill säga beteenden som upstår ur komplexitet och inte som en linjärt kausal effekt av någon biologisk egenskap.

(Långtids-)minnet består i princip av förstärkningar av olika kopplingar mellan neuroner i hjärnan [iii]. Repetition är en förstärkande mekanism, association är en annan. Repetitioner av ett visst beteende lagrar ett aktionsmönster som återkallas vid en viss stimuli, det vill säga associeras med något slags intryck. Associationer gör också korskopplingar mellan de erfarenheter som har lagrats i minnet, vilket i sig leder till uppkomsten av responsmönster. Minnet tillåter oss att så att säga “vika tillbaka” över erfarenheten av våra beteenden, koppla ihop dem på nya sätt och modifiera de ursprungliga beteendena – liksom “mutationer” i form av överföringsfel, glitchar och planlöst utforskande (utforskandet kan bestå av bland annat återkallande av minnen, eller det vi kallar intuition).

Som allt annat än definitiv avslutning vill jag då också antyda hur viktig teknologi för lagring och överföring av information måste vara för emergensen av helheter och, som en konsekvens därav, modifieringen av beteenden på mänsklig individnivå. Informationsteknologin är ju i praktiken en kulturell minnesfunktion, som går långt utöver den muntligt distribuerade minnesfunktion som var allenarådande före uppkomsten av skriftspråk. Tänk på det!

Karta över internet.

[i] “[A]lthough a whole emerges from the interactions among its parts, once it comes into existence it can affect those parts. As the philosopher Roy Bhaskar has argued,emergent wholes ‘are real because they are causal agents capable of acting back on the materials out of which they are formed’. In other words, to give a complete explanation of a social process [eller annan komplex process - min anm.]taking place at a given scale, we need to elucidate not only micro-macro mechanisms, those behind the emergence of the whole, but also [i b] the macro-micro mechanisms through which a whole provides its component parts with constraints and resources, placing limitations on what they can do while enabling novel performances.”
DeLanda (2006:34-35)

[ii] Det ska påpekas att detta är en förenkling. Det går att hävda att även ett mekaniskt system är komplext, men i lägre grad – återkopplingen från den molära nivån sker i huvudsak via friktion och andra sådana fenomen, som är försumbara ur varje praktisk synvinkel.

[iii] “It is widely believed that learning and memory involve a process called long-term potentiation, by which the connections between nerve cells are modified so that some pathways are strengthened. This process has been studied most extensively in the hippocampus, where memory formation is thought to occur. Once formed here, new memories udergo a process called consolidation and are then believed to be transferred to the frontal cortex for long-term storage.” Neurophilosophy (2008-09-05): “Memory lessons from Homer Simpson“

Referenser:
DeLanda, Manuel (2006), A new philosophy of society: Assemblage theory and social complexity, Continuum
McGuire, Randall H. (1983), “Breaking down cultural complexity: inequality and heterogeneity”, s. 91-142 i Advances in Archaeological Method and Theory, Vol. 6, red. Michael B. Schiffer, Academic Press
Tainter, Joseph A. (1996), “Complexity, Problem Solving, and Sustainable Societies“

1. När biologer hävdar att 50 – 75 procent av alla mänskliga beteenden (var får man förresten sådana siffror ifrån? Har det gjorts en inventering av alla mänskliga beteenden som sedan stämts av mot en biologisk beteende-katalog?) har en biologisk förklaring, så menar de att en stor andel av människans beteenden har en ursprunglig biologisk funktion, och kan kopplas till en biologisk komponent i det beteendekomplex man betraktar.

2. När kulturvetare opponerar sig och säger att praktiskt taget alla mänskliga beteenden snarare är socialt eller kulturellt betingade, så menar de att mänskliga beteenden alltid reproducerar sig i en kulturell kontext, värderas och begreppsliggörs i kulturen, förstärks eller undertrycks av det sociokulturella sammanhanget etc.

Poängen är naturligtvis att dessa båda perspektiv ingalunda är oförenliga. Det intressanta är att betrakta det faktiska fenomenet, beteendet, och exempelvis se hur den biologiska funktionen har tagits upp av eller lindats in i en reproducerande kulturs flöden av språk, idéer, normer och allt vad det kan vara.

Det är egentligen självklart, eller hur?

Jag håller med om det grundläggande resonemanget som ligger ordentligt framför nuvarande modeller och teorier om beteende, i alla fall kring djurs beteenden. Nedan följer några reflektioner på texten, det blir ingen djupdykning än, mest lite axplock så här i början. Då mänskliga beteenden traditionellt tolkas som mycket mer komplexa än djurs existerar det från min synvinkel ett glapp mellan uppfattningen om beteenden mellan djur och människor. När man modellerar djurs beteenden pratar man ofta om beteenden som strategier som gynnar organismen (kroppen), där beteendet möjligen modelleras med en genetisk grund (tex som nedärvda reflexer) och där beteendet ”utvärderas” i en miljö (som kan vara andra individer, olika omgivningar, etc). Jag ser några grundläggande frågor här kring skillnader/likheter mellan gener och memer som jag tänkte ventilera. I båda fall torde det vara så att genen, eller memen endast har värde när den uttrycks hos en (organism). En gen kan inte existera utan en bärare, och jag föreslår att det samma gäller för en mem. Bäraren av information (memen) kan vara papper eller vad som helst nästan, så memer kan påverka kroppar utan att ha en bärare (kropp), men memen har väl inget värde utan en bärare? Vad är då värdet hos genen/memen? Inom beteendeekologin tolkas värdet hos ett beteende oftast på något sätt som bidragande till fitness, det kan handla om överlevnad, reproduktionsbeteende etc. Det beteende, eller de beteenden som tillsammans gynnar en individ bäst vinner och övriga beteenden uppstår endast i liten skala genom fel (mutationer, eller annan påverkan). Beteenden som är starkt kopplade till fitness kan beskrivas på liknande sätt hos människor, men de komplexa beteenden som uppstår i interaktioner mellan neuroner i hjärnan skapar så många fler typer av beteenden där man kan fråga sig vad det är som styr vilka av dessa memer som gynnas, och varför. Man kan kanske tänka sig att en mem har ett värde baserat på hur användbar den är, eller kanske får man gå ”djupare” och fundera kring vilka värderingar/känslor den spelar på. Dessa formas ju också under utvecklingen av organismen. Tanken inom beteendeekologin och evolutionsläran är att det naturliga urvalet kommer att sortera fram de bästa lösningarna i relation till den omgivande miljön, och det är därför fitness används för att förstå spridningen av gener kopplade till beteende. Frågan är vad som styr en mems spridning. Finns det alltid ett värde i att förstå en mem och kunna utnyttja denna kunskap (hacka den)?

Det ska nämnas att fitness är ett ifrågasatt begrepp, på många punkter, och jag har svårt att se att dess grund kan användas för att förstå spridningen av memer utan stora modifikationer. Vad är det som säger att det bara är de memer som är bra för en individ som vinner, och vad menas i sådana fall med bra memer?

En annan fråga man verkar hamna i här är frågan kring beteendens är geners, memers, samt kroppars förmåga till själv-organierande (self-organization) på alla nivåer. Komplexiteten (beroende på definitionen av komplexitet) hos ett system kan möjligen minska genom aggregering av olika gener/memer etc. (Här använder jag en beskrivning av komplexitet som jag hittat i Murray Gell-Manns bok Kvarken & Jaguaren, där komplexiteten beskrivs som längden av en informationsbärare som kan beskriva hela systemet, dvs om komprimering av information är möjlig uppvisar systemet lägre komplexitet). Enligt ovanstående sätt att se på relationen mellan gener och memer torde memer uppvisa väsentligt högre komplexitet då deras värde inte styrs så tydligt av någon klar mekanism. Klart är att det finns en relation mellan gener/memer och beteende, samt i vissa fall direkt mellan memer och kroppen (tex. verkar vissa tankar/sinnesstämningar kunna leda till kroppslig sjukdom etc.)

Nedan har jag formulerat några frågeställningar kring relationen gener/memer som kanske kan vara av intresse:

En gen kan ha negativa egenskaper i vissa genkonfigurationer för att dess funktion i andra genotyper är fördelaktig (till exempel allelen som skapar sicklecellanemi i homozygot form men ger visst skydd mot malaria i heterozygot form). Likande scenario har föreslagits genom till exempel antagonistisk pleiotropi vilket möjlighör att geners egenskaper kan vara gynnsamma under reproduktiv ålder för att sedan ha negativa effekter när den reproduktiva åldern är över. Finns det memer med liknande egenskaper, och varför existerar i sådana fall de negativa egenskaperna?

Inom kopimi har det förekommit försök till kopplingar mellan mutationer av memer och spridning. Man kan fråga sig vad som styr olika memers framgång då de sprids genom mutationer. Ligger selektionsprocessen (som filtrerar ut de versioner som gynnas) hos producenten, konsumenten, eller någon annanstans? Inom evolutionsteorin kallas det genetisk drift när gener sprids utan att ha någon större påverkan på fitness och det tros till viss del ligga bakom genetisk variation. Kan viss spridning av memer (memetisk variation?) genom mutationer beskrivas som memetisk drift, eller finns det riktad selektion mot vissa memer?

En annan tydlig skillnad mellan gener och memer är att gener har man bara en uppsättning av (ok, avancerad genterapi kanske kan ändra på det snart) och de gener man har från födseln existerar för att de bär med sig funktioner som varit viktiga för överlevnad historiskt sett. Memer kan nog också ha en historia i vilken de hade en viktig betydelse (kanske för överlevnad; lära sig att inte äta dålig mat tex) för personer, men många memer saknar sådana begränsningar, plus att memer kan ”bytas ut” (så många gånger man behagar?) under livets gång. Detta relaterar till diskussioner kring inlärning och hör nog ihop med vår syn på hjärnan. Är hjärnan vissa geners fenotyp? Är en mem en hjärnas fenotyp?

Niclas, evolutionärbiolog, doktor i teoretisk ekologi

Texten är ursprungligen publicerad på Niclas blogg Systembreakdown. Kommentarer kan lämnas både där och här!

The researchers [från Uppsala universitet] identified fast evolving human genes by comparing our genome with those of other primates. However, surprisingly, the patterns of molecular evolution in many of the genes they found did not contain signals of natural selection. Instead, their evidence suggests that a separate process known as BGC (biased gene conversion) has speeded up the rate of evolution in certain genes. This process increases the rate at which certain mutations spread through a population, regardless of whether they are beneficial or harmful.

[...]

The results lead to the provocative hypothesis that, rather than being the result of Darwinian selection for new adaptations, many of the genetic changes leading to human-specific characters may be the result of the fixation of harmful mutations. This contrasts the traditional Darwinistic view that they are the result of natural selection in favour of adaptive mutations.

Från EurekAlert

Visst är det tufft? Vet någon mer om detta?

Baruch Spinoza (1632-1677)

Vi kan kalla dem stimuli, men riskerar då att begränsa vår förståelse av dem till bara sinnesintryck. Det vidsträckta fält av påverkanskvanta som vi befinner oss i – som allt befinner sig i! – består i själva verket av så mycket mer, långt nere på atom- och partikelnivå. Elektriska impulser mellan neuronerna i vår hjärna är exempel på påverkanskvanta som har enorm betydelse för vad vi är och gör, men de kan ju knappast beskrivas som sinnesintryck. Baruch Spinoza – filosofen som är på väg att bli för det tidiga 2000-talets tänkande, vad Nietzsche var för det sena 1900-talets – använder sig av ordet affekter (‘affectus‘), det som affekterar, när han talar om den här typen av påverkanskvanta.

Spinoza menar att varje kropp, organisk eller icke-organisk, har unika förmågor att kunna ta till sig affekter, bearbeta dem och sända ut nya; att affekteras och affektera kort och gott. Dessa förmågor utgör kroppens egenskaper. (Deleuze 1978)

Kroppar är dessutom sammansatta av delar (andra kroppar), som affekterar och affekteras av varandra i ett komplext nätverk av relationer. Nya egenskaper, förmågor att affektera och affekteras, uppstår på varje aggregationsnivå, eftersom det är nätverkets sammansättning som avgör vilka olika affekter just det nätverket kan ta emot, hur de kan bearbetas och vilka affekter som kan skickas ut. (DeLanda 2006, s. 10f)

Allt detta är värdefullt om vi ska närma oss några av kärnfrågorna för Darwin (remix), frågor som är avgörande för vilken status biologi och humanvetenskap har gentemot varandra: Vad är ett beteende? Hur ser (kor)relationen mellan gen, egenskap och beteende egentligen ut?

Ett beteende är effekten (Spinozas affectio, skilt från affectus) av en kropps sammansatta egenskaper i ett specifikt fält av affekter – eller med det där mer välkända men något inadekvata språkbruket: Beteenden är respons på stimuli. I ‘beteende’ inkluderas här exempelvis sinnestämningar, personlighetsdrag och själva tänkandet, likaväl som handlande i stort och smått.

Går vi till biologin ser vi hur interaktionen mellan en uppsättning gener (ett genom) och ett affektfält av olika epigentiska faktorer (epigenom) ger upphov till en organisk kropp – processen som kallas morfogenes. Denna organism är i sin tur nedsänkt i ett omgivande affektfält: sin miljö (envirom). Varje beteende består av komplext interagerande och sammanvävda relationer mellan dessa fält. (Baker 2004)

Helt avgörande för förhållandet mellan genen och beteendet, och därmed för vilken status som kulturen (definierad som ett evolutionärt system med memer som replikatorer) har i förhållande till biologin (ett evolutionärt system med gener som replikatorer), är hur vi förstår komplexitet. Det är ingen tvekan om att gener nedsänkta i ett epigenetiskt affektfält ger upphov till vår och många andra djurs oerhört komplexa nervsystem, med den ansamling av nerver och knutpunkter som kallas hjärnan. Men genom den sålunda uppkomna komplexiteten, genom förmågan den i sig ger att exempelvis minnas och skapa förgreningar ut i en reproducerande kultur och till teknologier (artificiella egenskaper), kan enligt min mening beteenden emergera som ibland till och med åsidosätter morfologiskt anknutna beteenden.[i]

Ett sätt att beskriva detta på, utan att falla till den mysticism som lurar i vulgära uppfattningar av det här centrala fenomenet emergens, är att mycket små och externa affekter, genom nätverkets mångfaldiga kopplingar, kan spridas och aggregeras till intensitetsnivåer som faktiskt möjliggör ett handlande utöver beteenden som är mer direkt relaterade till den biologiska organismens morfologi.[ii] Kulturella replikatorer kan därmed “ta över” kroppen och resultera i beteenden som inte finns kodade för i våra gener och som till och med skulle kunna gå på tvärs med dem.

Fotnoter:
[i] Vi ska komma ihåg att detta inte betyder att kulturen plötsligt kan frikopplas från naturen. Snarare betyder det att gränsen mellan natur och kultur en gång för alla måste suddas ut.

[ii] Jämför gärna med hur Gregory Bateson (som figurerat tidigare på Darwin (remix), här) uppfattar ‘intellekt’, i sex punkter deriverade från boken Mind and Nature – A Necessary Unit (Bateson 1979):

1. Intellektet är ett aggregat (enhetlig hopsamling) av interagerande delar eller komponenter.
2. Interagerandet mellan intellektets delar sätts igång av skillnader.
3. Mentala processer kräver energitillförsel.
4. Mentala processer kräver cirkulära (eller mer komplexa) determineringskedjor.
5. Skillnadens effekter i mentala processer ska betraktas som transformationer (det vill säga, kodade versioner) av den skillnad som föregick dem.
6. Beskrivningen och klassificeringen av dessa transformationsprocesser avslöjar en hierarki av logiska typer immanenta i fenomenet.

Referenser:
Baker, Catherine (2004), Behaviorial Genetics: An introduction to how genes and environments interact through development to shape differences in mood, personality, and intelligence, American Association for the Advancement of Science Directorate for Science & Policy Programs
Bateson, Gregory (1979), Mind and Nature – A Necessary Unit, Bantam Books
DeLanda, Manuel (2006), A new philosophy of society: Assemblage theory and social complexity, Continuum (Under året pågår en läsning av just den här boken av Manuel DeLanda, som förhoppningsvis kommer att öppna upp kopplingar till Darwin (remix). Läs mer här!)
Deleuze, Gilles (1978), Lecture transcripts in Spinoza´s concept of affect, Cours Vincennes