Tankar kring gener och memer

I texten Kulturens ursprung i komplexa neurala nätverk beskrivs hur påverkanskvanta påverkar, och påverkas (från ”affectus”) av kroppar. Beteenden inom vetenskapen beskrivs som effekten av en kropps sammansatta egenskaper i ett specifikt fält av affekter i form av gener, som genom epistatiska [och epigenetiska - reds anm.] effekter ger upphov till en organisk kropp där denna kropp är nedsänkt i ett affektfält: sin miljö. Det föreslås att helt avgörande för förhållandet mellan genen och beteendet, och därmed för vilken status som kulturen (definierad som ett evolutionärt system med memer som replikatorer) har i förhållande till biologin (ett evolutionärt system med gener som replikatorer), är hur vi förstår komplexitet.  Hjärnan som det oerhört komplexa organ det är föreslås kunna skapa beteenden som åsidosätter morfologiskt anknutna beteenden.

Jag håller med om det grundläggande resonemanget som ligger ordentligt framför nuvarande modeller och teorier om beteende, i alla fall kring djurs beteenden. Nedan följer några reflektioner på texten, det blir ingen djupdykning än, mest lite axplock så här i början.

Filed under: Genetik, affekt, beteendegenetik, fitness, genetisk drift, komplexitet, memetik, mutation, människan, natur och kultur, neurologi, selektion, självorganisering

Kulturens ursprung i komplexa neurala nätverk

Överallt: Små paket av intensitet, av ren förändringskraft – “påverkanskvanta”.

Baruch Spinoza (1632-1677)

Vi kan kalla dem stimuli, men riskerar då att begränsa vår förståelse av dem till bara sinnesintryck. Det vidsträckta fält av påverkanskvanta som vi befinner oss i – som allt befinner sig i! – består i själva verket av så mycket mer, långt nere på atom- och partikelnivå. Elektriska impulser mellan neuronerna i vår hjärna är exempel på påverkanskvanta som har enorm betydelse för vad vi är och gör, men de kan ju knappast beskrivas som sinnesintryck. Baruch Spinoza – filosofen som är på väg att bli för det tidiga 2000-talets tänkande, vad Nietzsche var för det sena 1900-talets – använder sig av ordet affekter (‘affectus‘), det som affekterar, när han talar om den här typen av påverkanskvanta.

Filed under: Bateson, Gregory, DeLanda, Manuel, Deleuze, Gilles, Spinoza, Baruch, affekt, beteendegenetik, emergens, epigenetik, genom, epigenom, envirom, morfologi, människan, natur och kultur, neurologi, självorganisering