Komplexitet är egentligen inte en fråga om antalet komponenter, heterogeniteten bland komponenterna eller antalet relationer mellan komponenterna i ett system, utan om en viss typ av relationer som möjliggör en systematisk sammansättning av ett stort antal korsrelaterade, olikartade komponenter. Den typ av relationer jag syftar på innebär inte minst att systemets beteende på makronivå (molär nivå) återverkar på de olika mikroprocesser (på molekylär nivå) som bygger upp det.[i]
När emergenta helheter på olika nivåer av systemets tillblivelse återverkar på sina komponenter, kan systemet inte längre förklaras enbart genom interaktionen mellan de delar som bygger upp det. Det kan inte heller förklaras från “andra hållet”, utifrån hur helheten för sig påverkar delarna. Det finns ingen genetisk axel som löper genom systemet, längs vilken man kan spåra den linjära kausala orsakskedja som förklarar systemets dynamik. Det finns inte heller någon djupstruktur som från någon främmande dimension inrättat delarna i helhetens led.
När en ny komponent, ett tillskott av energi eller något annat tillförs ett komplext system förändras också helheten, som i sin tur återverkar på delarna, deras funktioner och relationer. Systemets utveckling blir som en följd av detta irreversibel – även om du tar bort den komponent du tillfört så har villkoren för systemet förändrats och det är långt ifrån självklart att det går tillbaka till något ursprungsläge. Systemet blir också irreducibelt – alla försök till en förenklad beskrivning eller modell av systemet kommer att misslyckas; det komplexa systemet existerar alltid i ett här och nu. Allt detta medför också att samma input kan resultera i olika output vid olika tillfällen.
Komplicerat mekaniskt system
Som kontrast: Ett mekaniskt system – tänk ett urverk – kan vara mycket komplicerat, utan att vara komplext. Varje del i det mekaniska systemet är och fungerar på samma sätt oavsett hur mekaniken i övrigt konstrueras eller konstrueras om: fjädern spänns och släpper efter, kugghjulet snurrar, och så vidare. Systemets molära beteende är ett aggregat, en simpel summering av de individuella delarna. Det går att köra baklänges och framlängas och kan reduceras ända ner till en black-box, till en enkel relation mellan input och output, och ändå vara meningsfull.[ii]
En ekologi är naturligtvis att betrakta som ett komplext system, kännetecknat av ett antal emergenta mekanismer på molär nivå som återverkar på de själva delar som byggt upp systemet. Samhällen och kulturer bör också förstås som komplexa adaptiva system på det här sättet – ja, låt oss undersöka hur vi med hjälp av detta resonemang kan analysera det vanliga påståendet att våra samhällen blir alltmer komplexa:
I ett jägar-/samlarsamhälle fanns ett fåtal, några dussin, olika roller. Storleken på samhället återverkade på skyddet mot fiender och möjligheterna att effektivt jaga och samla, föda upp barn etc (inte alltid “bigger is better”), men varje enskild individs roll och uppgifter var i princip desamma, oavsett om samhället bestod av fem, femton eller femtio individer. I ett modernt samhälle finns tiotusentals olika yrken bara – räknar vi in alla uppgifter utanför yrkeslivet blir antalet roller ännu många gånger större. McGuire (1983:115) Alla dessa yrken har uppkommit när en övergripande organisation har särskiljt dem från andra yrken (det brukar kallas arbetsdelning) och kopplat samman dem via ett system av restriktioner och resurstilldelningar. [i b]. Det går lite på tvärs med vår modernitetsmytologi om samhället, men faktum är att vi blir alltmer beroende av varandra. Och det är just det som är innebörden av våra samhällens ökande komplexitet.
De emergenta helheterna uppstår dock på olika nivåer av tillblivelsen, vilket naturligtvis ytterligare ökar komplexitetsgraden. Jag skulle härvid vilja återknyta till inlägget “Kulturens ursprung i komplexa neurala nätverk” och reflektera över minnets helt centrala funktion då det gäller emergenta beteenden hos människan, det vill säga beteenden som upstår ur komplexitet och inte som en linjärt kausal effekt av någon biologisk egenskap.
(Långtids-)minnet består i princip av förstärkningar av olika kopplingar mellan neuroner i hjärnan [iii]. Repetition är en förstärkande mekanism, association är en annan. Repetitioner av ett visst beteende lagrar ett aktionsmönster som återkallas vid en viss stimuli, det vill säga associeras med något slags intryck. Associationer gör också korskopplingar mellan de erfarenheter som har lagrats i minnet, vilket i sig leder till uppkomsten av responsmönster. Minnet tillåter oss att så att säga “vika tillbaka” över erfarenheten av våra beteenden, koppla ihop dem på nya sätt och modifiera de ursprungliga beteendena – liksom “mutationer” i form av överföringsfel, glitchar och planlöst utforskande (utforskandet kan bestå av bland annat återkallande av minnen, eller det vi kallar intuition).
Som allt annat än definitiv avslutning vill jag då också antyda hur viktig teknologi för lagring och överföring av information måste vara för emergensen av helheter och, som en konsekvens därav, modifieringen av beteenden på mänsklig individnivå. Informationsteknologin är ju i praktiken en kulturell minnesfunktion, som går långt utöver den muntligt distribuerade minnesfunktion som var allenarådande före uppkomsten av skriftspråk. Tänk på det!
Karta över internet.
[i] “[A]lthough a whole emerges from the interactions among its parts, once it comes into existence it can affect those parts. As the philosopher Roy Bhaskar has argued,emergent wholes ‘are real because they are causal agents capable of acting back on the materials out of which they are formed’. In other words, to give a complete explanation of a social process [eller annan komplex process - min anm.]taking place at a given scale, we need to elucidate not only micro-macro mechanisms, those behind the emergence of the whole, but also [i b] the macro-micro mechanisms through which a whole provides its component parts with constraints and resources, placing limitations on what they can do while enabling novel performances.”
DeLanda (2006:34-35)
[ii] Det ska påpekas att detta är en förenkling. Det går att hävda att även ett mekaniskt system är komplext, men i lägre grad – återkopplingen från den molära nivån sker i huvudsak via friktion och andra sådana fenomen, som är försumbara ur varje praktisk synvinkel.
[iii] “It is widely believed that learning and memory involve a process called long-term potentiation, by which the connections between nerve cells are modified so that some pathways are strengthened. This process has been studied most extensively in the hippocampus, where memory formation is thought to occur. Once formed here, new memories udergo a process called consolidation and are then believed to be transferred to the frontal cortex for long-term storage.” Neurophilosophy (2008-09-05): “Memory lessons from Homer Simpson“
Referenser:
DeLanda, Manuel (2006), A new philosophy of society: Assemblage theory and social complexity, Continuum
McGuire, Randall H. (1983), “Breaking down cultural complexity: inequality and heterogeneity”, s. 91-142 i Advances in Archaeological Method and Theory, Vol. 6, red. Michael B. Schiffer, Academic Press
Tainter, Joseph A. (1996), “Complexity, Problem Solving, and Sustainable Societies“
Filed under: DeLanda, Manuel, Komplexitetsteori, cybernetik, emergens, intuition, komplexitet, minnet, människan, natur och kultur, neurologi
Mycket intressanta tankevägar. Betänk nu att din vackra karta över internet kan associeras med hjärnans nervbanor. Man inser då, just som du påpekar, att informationsteknologin är oerhört viktig för uppkomsten av emergenta fenomen. Men på denna nivå, så liknar den kulturella skapelsen mer den biologiska än i andra kulturella sammanhang. Jag tänker på mitt försök att se skillnaderna mellan biologisk och kulturell evolution i kommentaren till förra inlägget. Bilden av informationsteknologin som en överhjärna i evolutionär tillblivelse liknar i vissa avseenden mer biologi än kultur. Den utvecklas spontant och blint utan syfte och resulterar just därför i ett oerhört komplext system, men i motsats till hjärnans evolution går det i en rasande fart.
Detta innebär väl också att vi faktiskt inte behöver vara så oroliga för FRA-övervakningen ändå. Varje försök att medvetet manipulera eller kontrollera detta komplexa system kommer att misslyckas, även om sådana försök förstås kommer att förändra systemet på något oförutsägbart sätt. Effektivare är förmodligen ingrepp som triggar något intresse eller behov hos de enskilda användarna och därmed skapar nya emergenta fenomen, såsom bloggosfären, facebook, wikipedia och dylikt. Men, dessa fenomen är knappast i något fall förutsedda, miljoner andra triggningsförsök har runnit ut i sanden. Komplexitet är kul men farligt!
Kul att du gillar! Och stort tack för att du vill dela med dig av dina tankar. Jag vill göra några anmärkningar i anslutning till din kommentar:
1. Även om systemet som helhet inte går att manipulera eller styra kan ingrepp av FRA-typ naturligtvis vara mycket allvarliga för den enskilde. (Ett av argumenten mot FRA-lagen var för övrigt att den är i stort sett verkningslös, samma med The Pirate Bay: stänger man TPB lär en ny tjänst ta över som är mindre öppen med både sina driftansvariga och sina användare.)
2. Kulturell och biologisk evolution liknar varandra i många avseenden, i huvudsak för att båda är komplexa system med replikatorer (gener respektive memer) som “genetisk utgångspunkt”. Vissa saker skiljer sig dock åt, men ofta handlar det “bara” om skillnader i intensitet; förändringsbenägenhet exemelvis. Det spännande med komplexitetsteori är att den förklarar hur skillnader i intensitet kan ge upphov till mycket olikartade globala beteenden för system – hur ett jämt vattenflöde blir turbulent när hastigheten ökas är ett typexempel, vilket översättas även till bio-kulturella komplex.
3. Vi kan ändå till viss del skilja på biologi och kultur eftersom biologin bygger på genen som replikator, och genen är en relativt lätt identifierbar molekylär struktur. Men – och detta är oerhört viktigt att komma ihåg – det enskilda, (komplext) sammansatta fenomenet gör ingen åtskillnad mellan vad som är biologi och vad som är kultur (eller vad som är “natur” i någon annan mening). Informationsteknologi är ingenting utan att vara hopkopplad med våra (biologiska) hjärnor (inte för oss i alla fall: Man kan dock tänka sig teknologi som kommunicerar med teknologi, men det är en annan historia). Reducerar vi bort det ena eller det andra förlorar vi oundvikligen förståelsen för det faktiska fenomenet – komplexa system är som sagt irreducibla -, och kan bara beskriva en viss begränsad aspekt av tillblivelsen av det. Det är alls inte oviktigt att studera tillblivelseprocesser på det viset, bara man kommer ihåg att det inte är detsamma som att beskriva fenomenet i sig.
4. Jag tycker inte man behöver vara rädd för komplexitet, utan bejaka den potential och de utforskningsmöjligheter som erbjuds genom komplexiteten. Vad vi ska undvika är försök att bygga återverkande helheter, top-down, och istället premiera helheter som är emergenta, som uppstår ur vårt mikromyller, bottom-up.
1. Jag håller absolut med om att ingrepp av FRA-typ kan vara mycket allvarliga för den enskilde, speciellt för den som av någon anledning är misshaglig för makten. Min kommentar utgår snarare från den tolkning som kommit fram, framför allt hos Christopher Kullenberg, att det inte är den enskilde som är i fokus utan att faran främst ligger i en allmän kartläggning av ett samhällstillstånd. Där tror jag alltså att eventuella planer från makten lyckligtvis kommer på skam. Men det ligger ändå förstås en stor fara i att övermodiga FRA-spioner tror att de kartlagt någon tendens och därmed sätter in olyckliga åtgärder. Jag reagerar alltså på en tendens till sammansvärjningsteori.
2. Jag håller med och fyller gärna på med att det spännande med komplexitetsteori är att den visar att fenomen man tidigare hänförde till mystik faktiskt kan visas uppkomma deterministiskt.
4. Komplexitet är farligt menar jag för att de oförutsägbara fenomen kan visa sig vara förödande och irreversibla. Försiktighet är av nöden.
1. Jag är inte orolig för vad FRA gör eller vill göra utan vilka konsekvenser det får. Jag tror faktiskt inte att FRA är ute efter något annat än det de säger sig vara ute efter, men jag ser åtminstone tre tydliga faror ändå:
a. Att vi fördjupar och cementerar den oroande tendens som redan är tydlig, nämligen att anses brottsligt att associeras med fel personer eller befinna sig på fel plats vid fel tillfälle; Staten har redan börjat jaga efter brottsrisker snarare än brott eller ens förberedelse till detsamma.
b. Att när kartläggningen sker av nätverk och kommunikaton och inte individer är det nätverk och kommunikation som får lida av restriktionerna – typisk kollektiv bestraffning.
c. Självdisciplinering. Genom vetskapen eller misstanken av att vara iakttagen modifierar man sitt beteende, allra värst drabbar allt detta naturligtvis de som är lite mindre medelsvenska än du och jag; min kompis Tevfik kanske, som ofta pratar politik med sina vänner i kuridska Irak via internet…
Med andra ord är det inte maktens eventuella planer som är problemet, utan vilka – även icke avsedda – effekter det får. Jag tror faktiskt att ChrisK menar detsamma, men han får gärna dyka in och tala för sig själv.
2. Jag skulle inte vilja kalla det deterministiskt i egentlig mening. Med den enorma mängd komponenter, relationer och utbyten som ett komplext system kan upprätthålla, och dess förmåga att ge små förändringar stora konsekvenser, är slumpen alltid en signifikant faktor.
(Sorry om jag inte skriver alltför väl – är tjock i huvudet av influensa…)
1. Jag håller med dig helt och fullt och vill inte heller påstå att Christopher har någon annan uppfattning, jag ville egentligen bara betona att svårigheterna med att förutsäga emergenta fenomen ibland kan vara en fördel.
2. När jag säger deterministiskt så gör jag det utifrån min allmänna inställning till slumpfenomen, som jag betraktar enbart som en mänsklig konstruktion, en ytterst användbar modell i situationer då kunskapen är begränsad. Skillnaden mot din bild är nog bara fråga om definition av ord, jag känner mig helt enkelt mer bekväm med ett deterministiskt synsätt. Det väsentliga är att mystiken hålls på avstånd!
Ja, “slump” kan man faktiskt antingen se som en brist i den mänskliga kunskapen om hur vi hamnade här, eller som den mest potenta förklaringen till det!