Jag vill sticka in en liten fundering som har att göra med den stundom kassa kommunikationen mellan biologer och kulturvetare:
1. När biologer hävdar att 50 – 75 procent av alla mänskliga beteenden (var får man förresten sådana siffror ifrån? Har det gjorts en inventering av alla mänskliga beteenden som sedan stämts av mot en biologisk beteende-katalog?) har en biologisk förklaring, så menar de att en stor andel av människans beteenden har en ursprunglig biologisk funktion, och kan kopplas till en biologisk komponent i det beteendekomplex man betraktar.
2. När kulturvetare opponerar sig och säger att praktiskt taget alla mänskliga beteenden snarare är socialt eller kulturellt betingade, så menar de att mänskliga beteenden alltid reproducerar sig i en kulturell kontext, värderas och begreppsliggörs i kulturen, förstärks eller undertrycks av det sociokulturella sammanhanget etc.
Poängen är naturligtvis att dessa båda perspektiv ingalunda är oförenliga. Det intressanta är att betrakta det faktiska fenomenet, beteendet, och exempelvis se hur den biologiska funktionen har tagits upp av eller lindats in i en reproducerande kulturs flöden av språk, idéer, normer och allt vad det kan vara.
Det är egentligen självklart, eller hur?
Filed under: människan, natur och kultur
Ja, det är självklart i något avseende.
Kunde man inte se det så, att de fenomen som är bestämda av evolution på det bilogiska planet är ytterst stabila i jämförelse med de som evolverat kulturellt. Den biologiska evolutionen är ju blind och driven av, i praktiskt avseende, slumpmässiga mutationer, med en extremt långsam utveckling som följd. Den kulturella evolutionen drivs inte av biologiskt arv, utan direkt i utbytet av information, samt i de flesta fall med ett klart syfte; en ökad tillfredsställelse.
Vi blir därför inom överskådlig tid aldrig av med det biologiska arvet, men överbryggar eller lindar in det i vår starka kultur. Det ställer emellertid stora krav på kulturen att själv skapa sig stabiliserande strukturer för att konsolidera uppnådda framgångar. Risken att falla tillbaka i “pimitivt” reptiltänkande är annars överhängande.
Just sådana fall tillbaka ser vi ju i krigssituationer då den kulturella kontrollen sätts åsido, eller hos fanatiska organisationer som i övermod litar mer till sin inbillningskraft och känsla än till sin tradition (som bibringats genom uppfostran)
Jag tror att man definitivt kan se det så, till stora delar. Samtidigt är jag lite tveksam till att göra kopplingen biologi-primitiv (jo, jag ser dina citationstecken…) och kopplingen till krig etc. Jag vill rentav hävda att det krävs ganska mycket kultur för att bedriva krig eller terror, för att fanatiskt hänge sig åt en ideologi och så vidare. Däremot kan man säkert se att den typen av kulturella överbyggnader är särskilt bra på att lyfta fram och trigga sådana beteenden som ursprungligen kan ha haft en tydlig biologisk funktion.
Ja, det är definivt bättre uttryckt, triggning av beteenden.
Jag kommer genast att tänka på et föredrag av Popper där han lägger det stora ansvaret på de (oss) intellektuella för att bevara freden, inte för att dessa skulle ha större förmåga eller vara klokare, utan tvärtom för att det är just de (vi) som faktiskt initierat de allra flesta krig.
Jag håller med! Krig är ju egentligen vansinnigt organiserat (på ett övergripande plan), och kräver inte minst ett systematiskt omkodande av beteenden som inte är så mycket ett blottläggande eller renodlande av djupt liggande biologiska instinkter, som ett instrumentaliserande av dem…
(Det är ju för övrigt (ö)känt att den israeliska militären läser och använder Deleuze… Läs exempelvis här: http://www.frieze.com/issue/article/the_art_of_war/)